Nu kommer min nationella uppsats!

Det finns många dagar då det känns jobbigt, men jag försö

ker alltid blicka framåt. Extra jobbigt är det när jag tänker på min bror. Jag får inte träffa honom varje dag, varannan helg knappt.

Fast det är som det är så ser jag även det possetiva i det hela, jag får ju faktiskt träffa honom. Det jobbigaste med hela grejen är att han är 17 år och att han aldrig får flytta hem. Det är jobbigt för mig, för mamma även för pappa fast han klarar det lite bättre. Thomas flytta första gången 2008, sedan dess har vi inte bott tillsammans. Eller jo lite men lika fort han har flyttat hem har han flyttat igen. Jag va 13 år när han flytta först. Jag som 13 åring förstod rätt mycket, men det? Det förstod jag inget av. Han betydde allt för mig, han va som en tvillingbror, han betyder fortfarande allt för mig. Thomas och jag har alltid haft en br

a relation, men den har blivit ännu bättre för oss genom åren. Man ska inte tro att vi aldrig bråkar, för det gör vi, men inte lika mycket bara. Varför just Thomas är så bra på att ge mig kraft vet jag faktiskt inte. Men det är väl för att han alltid finns där, säger

rätt saker när jag mår dåligt, får mig att tänka rätt. När jag är arg kan han alltid säga dom rätta orden. Han är speciell på sitt sätt, han brukar påminna mig om våra minnen tillsammans, "Anna kommer du ihåg den gången..." det slutar alltid med att jag ler av glädje. Han påminner även mig att om inte jag fanns så kunde inte vi få fler underbara minnen tillsammans. Jag får den otroliga kraften av att bara tänka och förstå vilken underbar bror jag har.

som ni förstår, så älskar jag verkligen min bror.

när han läste den, så blev han väldigt rörd & förstod då att han älskar mig lika mycket som jag älskar han!

galet.